Blir du lycklig när du lyckas värva något spel, bakat en supergod kaka, lägger dig i en nybäddad säng, fått en ny vän eller kanske när du precis tränat?
För mig stämmar det sistnämnda.
På senaste tiden har jag tränat väldigt mycket vilket har gjort att dopaminerna har flödat och jag är lycklig.
Fastän jag känner mig lycklig så känns det samtidigt som om jag skulle säga att jag är lycklig skulle jag skryta. Och vem har lust att bli stämplad som en skrytmåns?
"-Varför tränar du så mycket Jenny?", tänker man nog.
Svar: För att jag älskar det. Jag älskar känslan av uppvärmning då dopiminerna flödar, jag älskar när man utför en övning som utmanar mig själv för då skriker hela kroppen: GE MIG MER UTMANINGAR, JAG ÄR REDO!
Jag älskar brottningsmatchen man har mot sig själv i huvudet när man är påväg att krossa sina gränser det är som om man har en djävul och en ängel på sina axlar. Jag älskar när ängeln vinner och jag har ännu en gång bevisat för mig själv att jag är bättre än jag tror. Jag älskar tacksamheten jag har emot mig själv när jag utfört ett "bra pass" enligt mig själv. Jag älskar när löparstegen försöker samarbeta med den dunkande musiken. Jag älskar att se om jag fått mer muskler på kroppen som är min resultat tavla. Jag älskar känslan att känna mig ren av allt svett som runnit av. Jag älskar tröttheten som kommer direkt efter passet som snabbt övergår till världens energi som vill inget annat än att återuppleva allting igen, och igen, och återigen.
Att få andra människor att må bra har alltid stått högst på min prioriteringslista i alla tider och i vått och torrt. Hålla inne en sådan här passion för att någon enstaka person kommer titta snett på mig för att jag tränar så mycket och att jag tydligen "skryter" om att jag är lycklig, tänker jag aldrig gå med på.
Ingen ska behöva gå inne med sin lycka och inte kunna få berätta att man är lycklig för någon bara för att man är rädd för vad andra ska tycka och att man kanske skryter. För om personen som får höra det bara fnyser så är det ingen kompis. Därför att en kompis ska ALLTID vara glad för dig när du är glad och ALDRIG försöka trycka ner din lycka bara för att den inte känner sig lycklig. Kompisen ska istället säga någonting i denna stil:
"Åh vad härligt, jag är så glad för din skull att du känner så!"
"Åh vad härligt, jag är så glad för din skull att du känner så!"
För om man har kompisar som aldrig blir glad för ens egen skull som har då alltså inte målet att göra dig glad, varför ska man då vara kompis med dem?